Igår var jag ut med Emelie i hopp om att mina tankar skulle ägna sig åt någonting annat. Dumt att tro det. Det var uppenbart att vi skulle prata om förra helgens händelse. Jag vart inte klokar om jag säger så, snarare mycket mer ledsen :o( Det är så uppenbart att det stämmer. Det är hans ord, hans sätt att bete sig och hur ska hon kunna veta saker om oss?! Det är så förvirrande. Allting är så förvirrande och jobbigt för jag vet att jag snart måste ta tag i saken. Men jag vill verkligen inte. Jag vill inte veta sanningen. Jag orkar inte må dåligt som jag kommer göra när jag får veta . Ändå vill jag höra sanningen så jag slipper leva ovetande...

Det finns ingenting som jag önskar mer än en tidsmaskin. Då hade jag gått tillbaka i tiden och aldrig gått ut. Vi hade kunnat suttit hemma och myst och kollat på film...

I hate how much I love you

Nä nu orkar jag inte med det här nå mer...!
Hej Då