Jag mår verkligen inte nå bra. Jag har säkert alla sorters ångest man kan ha. Jag känner mig så ledsen, frustrerad och vilsen. Det känns som att dom tre senaste åren har varit en illusion, en lögn, någonting overkligt. Att dom är baserad på en falskhet jag aldrig trodde kunde existera... Jag är inte perfekt, lika så som många andra inte är. Men man borde väl älska sin partner. Lika så deras brister och fel. Borde man inte det? Jag kan säga att vad du än gör, hur du än ser ut, hur du än beteer dig så älskar jag dig lika mycket. Jag känner att jag vill leva med dig lika mycket. Ingenting är annorlunda... Jag tycker det är så synd. Jag blir så ledsen och förtvivlad att du inte känner så...

Jag hoppas i slutändan, att allting blir bra :o(