Jag bad dig vänta. Med en mer eller mindre panikartad stämma bad jag dig vänta. Snälla kan du vänta, bara tills den dagen. Jag bad dig och jag bad dig ett flertal gånger tills du slutligen sa; nej, jag tänker inte vänta.


Nu sitter jag här med ensamheten på ena sida och sorgen på andra och undrar hur jag ska ta mig ur det här.


Du frågade mig varför. Jag var inte kapabel att svar just då, men jag kan gör det nu:
Du är han som ger mig en spark av verkligheten när jag behöver det.
Det är ingen natt utan en måne. Du är min måne och jag är din natt. För mig fungerar det inte annars.
"Kärleken ser inga hinder" så varför låta något så simpelt förstöra någonting vackert?



"-Det kanske blir bättre sedan".