Hur gör man när man inser att det inte är någon idé?
Att man lever för tryggheten, för vanan.
Hur gör man för att bryta sig loss från sitt dåliga beteende?
Hur gör man för att bryta en gammal vana?
Hur fortsätter man?


Jag tror att det är väldigt många som lever i ett förhållande just bara för tryggheten av att ha någon där. Oavsett om man älskar personen ifråga. Det blir ett mönster som avspeglar en trygghet, en vana man inte vill bryta för rädslan av en förändring i tillvaron. Även om det är en positiv förändring sitter ändå rädslan på axeln och påpekar ensamheten som kommer komma, tryggheten som försvinner. Alla sömnösa nätter, dom nätter man vänder och vrider på sig och tänker :"Gud vad sängen är stor!" när man tidigare tänkt att den var alldeles för liten för två.. När kommer man komma till insikt att det är bättre att ta dom sömnlösa nätterna i vetskap om att det en dag kommer bli bättre? När vet man att man själv är redo att putta bort den lilla saken från axeln och säga: "Jag klarar visst det här!" När känner man det? Är det en känsla som plötsligt kommer över en som en bölja av styrka? Hur vet man, kan någon svara på det?!