Ett djur.

Jag känner mig som en hund man har hemma på prov. För att se om ägaren klarar av hunden. Precis så känner jag.






Emelie kom förbi förut idag efter att ha varit uppe hos veterinären och köpt mat med Kelly. Det var så skönt att sitta och prata med henne ett tag eftersom tydligen har hon haft samma "problem" som jag har nu. Kändes så skönt att mer eller mindre få det bekräftat att jag inte har någon "psykisk rubbning" i hjärnan. Utan att det då troligast beror på mitt mående och brist på rutin.







Nu när jag vet hur läget är  känner jag mig inte lika säker på hur jag vill ha det. Är det verkligen värt det? För min skulle är det så, men är det värt att göra det under omständigheterna?




En sak är säker iaf!
Jag längtar till den 27.e som ett barn på julaftonsmorgonen :o)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback