Jag saknar dig!
Jag saknar alla våra stunder, alla skratt, allting som vi skrattade åt och som ingen annan tyckte var roligt, alla våra sjuka skämt som Absolut ingen fattade ; Dom tyckte mest att vi var jobbiga, flamsiga, barnsliga... Men det är inte mycket att göra åt saken... Du är den du är och du kommer Aldrig att ändra på dig. Ditt liv är så mycket viktigare än alla andras "små" liv att du inte orkar (eller vill) lägga ner energi på dom... Det är synd. Jävligt synd för jag har behövt dig så mycket nu på sistonde.

Jag vill att du ska ändra dig. Ändra dig till det bättre. Jag vill ha dig som kompis, men som du håller på nu, så kan jag inte det. Jag kan inte lite på dig... Jag kan inte lita på att Du, den dagen Jag behöver dig, att Du finns där. Det har du aldrig gjort men jag lär mig aldrig, Jag står alltid där med utsträckta armar och väntar på dig. Och det är så typiskt mig.
Så typiskt mig...